VERKLIGHETSBASERAD

I livet har jag försökt att forma ett liberalt synesätt. Inspirationskällor har varit såväl Bibeln som skrifter inom filosofi som min bror. Det har känts självklart att värna om allas lika värde men också allas frihet. Frihet och makt till var individ att göra precis som den vill så länge den inte kränker någon annans rättigheter. Men nu, under den närmaste tiden, har det visat sig bli mycket svårare för mig än vad jag tidigare trott.

Jag har träffat allt fler människor i mitt liv som agerat destruktivt mot dem själva kontinuerligt eller rent utav på daglig basis; mestadels med medel som droger, relationer samt vanor. Detta utan ens en vilja eller en tanke på att bryta sig loss. Acceptansen har fått infinna sig, trots att det känns hårt att se människor slita sönder sig själva; sanningen är ju som sådan att det inte går att ändra på någon så länge den inte vill förändra sig själv för sig själv.

Den enda vägen som jag har funnit som känns bra är att respektera var individ utefter det värde som var människa har, samtidigt som jag inte håller tyst om min syn på destruktivitet i allmänhet. För jag kan inte hålla tyst om det jag står för; det jag tänker, tycker och känner - ty då skulle jag förgås. Jag har märkt att somliga känner skam i min närvaro, trots att jag inte pekar på dem eller ställer några krav. Den enda jag kan och för den delen verkligen vill ställa krav på är mig själv. Men mina åsikter anser jag är min rätt att uttrycka. Det går inte att hålla tyst för andras bekvämlighet, även om jag ibland vill det; jag kan inte förneka mig själv.