VERKLIGHETSBASERAD

För ett par ögonblick mer än elva år sedan lämnade jag och min familj den lilla staden i norr för huvudstaden. Det fanns inte längre någonting kvar att få ut för någon utav oss och den framtid som väntades såg inte ljus ut. Jobben var få och ännu färre för den utan svensk bakgrund eller kontakter, vilket var den främsta anledningen att vi lämnade norr. Min far fick ett bättre jobb i Stockholm och ett halvår senare flyttade resten av familjen efter; vi packade ihop allt vi ägde i unkna banankartonger och lämnade det röda parhuset med vita knutar för en lägenhet i ett rött tegelhus i storstadsförorten.

Från den dagen har Stockholm blivit en del utav mig som jag både älskar, förundras samt hyser förakt för. Trots mina splittrade känslor, så pumpar mitt hjärta i takt med stadens puls och i stadens kaos känner jag mig hemma. Staden är levande, men så också oförutsägbar. I ett ögonblick är du anonym, i nästa har du den axel som vidrörs och namnet på någons läppar. I ena stunden har du kontroll och koll , i nästa är du maktlös och vilsen. Men mitt i instabiliteten har jag funnit mitt hem, min trygghet, mitt jag, mitt liv.

Nu har mitt liv kommit till en punkt där många vägar och stigar leder bort från min stad; åt alla olika väderstreck, över gränser och till okända platser. Jag trodde så länge att Stockholm även var min framtid, mina drömmars stad, men nu vet jag inte längre om jag ens får plats. Är det dags att säga hejdå?

Jag klarade inte av att sova i min säng igår; det var som om en dimma av den illusion, som jag måste förtränga, hängde över den. Igår kändes den så pass påtaglig att jag stod och stirrade på sängen med tom blick under en okänd tid. Istället vaknade jag upp tidigt på morgonen i soffan av att mina föräldrars låga röster och steg. Trots att jag drogs till medvetande så mycket tidigare än vad jag normalt brukar, så kände jag mig så mycket klarare och mer utvilad än vad jag annars har gjort de närmsta månaderna. Självfallet mådde inte ryggen så bra, men lite fysisk smärta gör bara att man känner sig mer levande.

Det är märkligt hur man kan förknippa de mest naturliga saker till specifika ögonblick, personer, känslor och tankar. Ibland önskar jag att ting alltid förblev neutrala utan kopplingar till det emotionella. Antagligen skulle människans minne inte vara så bra då, men vissa saker vill i alla fall jag inte minnas.

När saker och ting går snett i mitt liv så önskar jag alltid numera att det beror på mig själv, även om det oftast inte är så. För om det är jag själv som är den som skapar problematik, så är det även jag som har den övergripande makten att hantera det som jag har skapat. Då är det bara för mig att rycka mig i kragen, putsa bort dammet från axeln, ta de dåliga tingen som bra erfarenheter till framtiden och avancera som människa. På så vis slipper jag skadas flera gånger av samma anledning, då den situationen inte kan uppstå igen så länge jag inte skapar den på nytt. Så tror jag att många andra, liksom jag, fungerar.

Om det däremot är någon annan eller något annat som bidragit till att problematik har skapats, blir det genast så mycket svårare. För då är det inte längre något som enbart jag har makt över, då jag inte råder över någon annan eller något annat än mig själv och det som är mitt. Då går det inte att se svart på vitt vad som gick snett och varför, då kan jag inte se klart vad jag egentligen kunde ha gjort för att förhindra att allting blev så..."fel".

I de fallen antar jag att det helt enkelt är bäst att se det som att saker helt enkelt blir som de blir just för att vi är mänskliga och ingenting annat.

För lite mer än ett år sedan vaknade jag upp och insåg jag att det krävdes förändring i mitt liv; jag kände mig sliten, förvirrad och stundvis trasig. Under en tid funderade jag över vad som var grunden till de negativa känslorna i mitt liv och insåg att jag helt enkelt inte älskade mig själv så mycket som jag borde ha gjort. Min självbild var mestadels negativ och jag agerade i allmänhet som om jag vore värdelös. Så jag sträckte på mig, såg mig själv i spegeln och sa till mig själv "Jag borde älska dig. Och det ska jag". Det var dags att skapa ett jag som jag kunde älska fullt ut och en verklighet som jag inte ville fly ifrån.

Aldrig hade jag trott att det skulle vara så svårt att ta sig ur den negativa spiralen som det visade sig vara. Jag var tvungen att radera ut allt destruktivt från mitt liv; ohälsosam alkoholkonsumtion, relationer, vanor och tankar. Många gånger kände jag hur jag ville ge upp, men jag vände mig inte om. För jag visste att om jag gjorde det skulle jag krossa mig själv och kanske aldrig bli hel igen. Successivt blev allting ljusare och ljusare ju mer av det destruktiva jag uteslöt. Det skapades en balans i mitt liv; jag vandrade inte längre mellan negativa och positiva extrempunkter känslomässigt. Livet blev plötsligt så mycket positivare.

En dag när jag väntade på tåget hem från mitt nya jobb som elevassistent i höstas hajade jag plötsligt till. Jag såg ett strålande leende glimta fram där i pendeltågets fönster. Mitt leende. Det var jag som log utan att ens tänka på det, det var jag som var lycklig. Bara ett par månader tidigare hade jag verkligen fått tvinga fram skeva leenden och nu log jag bara sådär. En helt vanlig dag efter jobbet. Jag kunde knappt tro det.

Sedan jag vände det destruktiva ryggen har livet blivit vackert. Jag förkastar inte mitt eget värde något mer. Även om jag har haft svackor, och antagligen kommer att ha det även i framtiden, så vet jag numera att det löser sig; det negativa tingen känns inte längre hopplösa eller ohanterliga. Fullkomligt lär mitt liv aldrig bli, men det är ändå något att eftersträva.

Aldrig kommer jag någonsin låta något eller något dra ner mig igen. För jag älskar mig själv mer än så.

Vinden attackerar våldsamt mitt halvöppna fönster. I vissa ögonblick tror jag nästan att det ska krossas av de hårda sommarvindarna och ryggar reflexmässigt tillbaka trots att jag sitter en bit ifrån. Ljudet från de närliggande vägarna och spåret skär igenom den ljumma luften. Annars råder nattens lugn; min del av staden slumrar sött. Jag utmanar genom att vara ett undantag.

Sömnen vill gripa tag om mig, men jag ignorerar den. Förnekar för mig själv att den redan har börjat leta sig in i min kropp och låter funderingarna hålla mig vaken. "Bara en liten stund till, så att jag får reda ut allt"  försöker jag övertyga mig själv, även om jag vet att det inte bara krävs en liten stund för att reda ut trasslet av tankar som livet har gett mig den närmsta tiden.

Fortsätter envist att koncentrera mig på den bisarra idén att det bara ska ta ett par ögonblick till att finna klarhet, att jag ska göra det just nu när klockan närmar sig tvåslaget och att om jag går och sover nu så går jag miste om det ögonblick av upplysning jag annars skulle få. Varje kamp tycks sluta på samma vis; jag ger upp för sömnen, låter mig falla och går miste om ljuset. Proceduren upprepas följande nätter fram till dess jag har lyckats delvis bearbeta och delvis förtränga det som inte kunde hanteras.

Acceptansen av att saker måste få ta sin tid känns ändå avlägsen. Tid är tyngd.