#8 Passivitet är som att dregla på sig själv
På något sätt lyckas allt som finns inuti min kropp transformeras till ett törstande vakum och hela min kropp vill stundvis dras samman till en liten kompakt boll. Så liten att den nästan inte finns. Jag vill bli en så liten, obetydlig sak ibland. Makt-, åsikts- och viljelös. Endast existera och det knappt.
Som en människa i ett (relativt) demokratiskt land borde jag egentligen vara enbart lycklig över att jag har möjlighet att påverka så mycket i mitt liv, men i ärlighetens namn ger det mig ångest ibland och det skäms jag över lite såklart. Skäms över att jag ibland önskar att det fanns en allsmäktig, oövervinnerlig härskare i mitt liv som valde allting åt mig då valen är så stora och svåra. Slippa ångesten över att jag valt "fel".
Fast samtidigt så inser jag att jag antagligen inte vilja leva om jag inte vore (relativt) fri. För då skulle jag ju inte leva mitt liv, utan någon annans. Makten att kunna välja är en välsignelse samtidigt som det är en tyngd. Såsom Peter Parkers morfar uttrycker sig i Spindelmannen: "med stor makt kommer stort ansvar". En universal sanning. Det är inget annat än ansvarslöst att inte använda den makt man har i sitt liv och försöka skapa någonting positivt. Det är som att spotta på världen och dregla på sig själv.
Som en människa i ett (relativt) demokratiskt land borde jag egentligen vara enbart lycklig över att jag har möjlighet att påverka så mycket i mitt liv, men i ärlighetens namn ger det mig ångest ibland och det skäms jag över lite såklart. Skäms över att jag ibland önskar att det fanns en allsmäktig, oövervinnerlig härskare i mitt liv som valde allting åt mig då valen är så stora och svåra. Slippa ångesten över att jag valt "fel".
Fast samtidigt så inser jag att jag antagligen inte vilja leva om jag inte vore (relativt) fri. För då skulle jag ju inte leva mitt liv, utan någon annans. Makten att kunna välja är en välsignelse samtidigt som det är en tyngd. Såsom Peter Parkers morfar uttrycker sig i Spindelmannen: "med stor makt kommer stort ansvar". En universal sanning. Det är inget annat än ansvarslöst att inte använda den makt man har i sitt liv och försöka skapa någonting positivt. Det är som att spotta på världen och dregla på sig själv.
#7 Skrämmande lycka...
Med en filt av grönskande gräs under oss och en obeslutsam himmel över oss, satt jag och min vän en helt vanlig sommar-tisdag. En sådan tisdag som hade svept förbi som vilken dag som helst, om det inte varit för det vi talade om.
Lycka. En lycka som rotat in sig i våra liv och lyckats ta fäste, men som jag tror skrämmer oss båda lite grann ibland; vi tycks smått har vant oss vid att något alltid ska dyka upp och förstöra livet. Välta oss mitt i natten som feta, dreglande kossor på en hage. Dessa tankar hos mig trots att alla hinder visat sig vara endast utmaningar som kanske krävt lite extra kraftansträngning. Trots att de situationer som jag för bara ett år sedan hade sett som övermäktiga och ohanterliga numera klarar av med en klackspark.
Ändå är det som om i alla fall jag bara väntar ibland på att det ska dyka upp någonting som jag inte kan hantera, något som kan dra ner mig. Inte för att jag vill det, utan för att jag knappt kan tro på att jag är lycklig. Jag undrar hur mycket som jag egentligen ska behöva gå igenom för att inse att jag är stark och att jag har den övergripande makten över mitt liv...Kommer tankarna om att något kommer att gå fel fortsätta att besöka mig då och då fram till dess att de får rätt? Kommer dem negativa tankarna att få rätt? Eller, kommer jag att kunna hantera det faktum att jag inte har kontroll över precis allt bättre i framtiden så jag slipper lida av det som jag ändå inte hade kunnat göra något åt?
Framtiden utvisar. Just nu tänker jag bara vara lycklig.
Lycka. En lycka som rotat in sig i våra liv och lyckats ta fäste, men som jag tror skrämmer oss båda lite grann ibland; vi tycks smått har vant oss vid att något alltid ska dyka upp och förstöra livet. Välta oss mitt i natten som feta, dreglande kossor på en hage. Dessa tankar hos mig trots att alla hinder visat sig vara endast utmaningar som kanske krävt lite extra kraftansträngning. Trots att de situationer som jag för bara ett år sedan hade sett som övermäktiga och ohanterliga numera klarar av med en klackspark.
Ändå är det som om i alla fall jag bara väntar ibland på att det ska dyka upp någonting som jag inte kan hantera, något som kan dra ner mig. Inte för att jag vill det, utan för att jag knappt kan tro på att jag är lycklig. Jag undrar hur mycket som jag egentligen ska behöva gå igenom för att inse att jag är stark och att jag har den övergripande makten över mitt liv...Kommer tankarna om att något kommer att gå fel fortsätta att besöka mig då och då fram till dess att de får rätt? Kommer dem negativa tankarna att få rätt? Eller, kommer jag att kunna hantera det faktum att jag inte har kontroll över precis allt bättre i framtiden så jag slipper lida av det som jag ändå inte hade kunnat göra något åt?
Framtiden utvisar. Just nu tänker jag bara vara lycklig.
#6 Destruktivitet
I livet har jag försökt att forma ett liberalt synesätt. Inspirationskällor har varit såväl Bibeln som skrifter inom filosofi som min bror. Det har känts självklart att värna om allas lika värde men också allas frihet. Frihet och makt till var individ att göra precis som den vill så länge den inte kränker någon annans rättigheter. Men nu, under den närmaste tiden, har det visat sig bli mycket svårare för mig än vad jag tidigare trott.
Jag har träffat allt fler människor i mitt liv som agerat destruktivt mot dem själva kontinuerligt eller rent utav på daglig basis; mestadels med medel som droger, relationer samt vanor. Detta utan ens en vilja eller en tanke på att bryta sig loss. Acceptansen har fått infinna sig, trots att det känns hårt att se människor slita sönder sig själva; sanningen är ju som sådan att det inte går att ändra på någon så länge den inte vill förändra sig själv för sig själv.
Den enda vägen som jag har funnit som känns bra är att respektera var individ utefter det värde som var människa har, samtidigt som jag inte håller tyst om min syn på destruktivitet i allmänhet. För jag kan inte hålla tyst om det jag står för; det jag tänker, tycker och känner - ty då skulle jag förgås. Jag har märkt att somliga känner skam i min närvaro, trots att jag inte pekar på dem eller ställer några krav. Den enda jag kan och för den delen verkligen vill ställa krav på är mig själv. Men mina åsikter anser jag är min rätt att uttrycka. Det går inte att hålla tyst för andras bekvämlighet, även om jag ibland vill det; jag kan inte förneka mig själv.
Jag har träffat allt fler människor i mitt liv som agerat destruktivt mot dem själva kontinuerligt eller rent utav på daglig basis; mestadels med medel som droger, relationer samt vanor. Detta utan ens en vilja eller en tanke på att bryta sig loss. Acceptansen har fått infinna sig, trots att det känns hårt att se människor slita sönder sig själva; sanningen är ju som sådan att det inte går att ändra på någon så länge den inte vill förändra sig själv för sig själv.
Den enda vägen som jag har funnit som känns bra är att respektera var individ utefter det värde som var människa har, samtidigt som jag inte håller tyst om min syn på destruktivitet i allmänhet. För jag kan inte hålla tyst om det jag står för; det jag tänker, tycker och känner - ty då skulle jag förgås. Jag har märkt att somliga känner skam i min närvaro, trots att jag inte pekar på dem eller ställer några krav. Den enda jag kan och för den delen verkligen vill ställa krav på är mig själv. Men mina åsikter anser jag är min rätt att uttrycka. Det går inte att hålla tyst för andras bekvämlighet, även om jag ibland vill det; jag kan inte förneka mig själv.
