VERKLIGHETSBASERAD

Med en filt av grönskande gräs under oss och en obeslutsam himmel över oss, satt jag och min vän en helt vanlig sommar-tisdag. En sådan tisdag som hade svept förbi som vilken dag som helst, om det inte varit för det vi talade om.

 Lycka. En lycka som rotat in sig i våra liv och lyckats ta fäste, men som jag tror skrämmer oss båda lite grann ibland; vi tycks smått har vant oss vid att något alltid ska dyka upp och förstöra livet. Välta oss mitt i natten som feta, dreglande kossor på en hage. Dessa tankar hos mig trots att alla hinder visat sig vara endast utmaningar som kanske krävt lite extra kraftansträngning. Trots att de situationer som jag för bara ett år sedan hade sett som övermäktiga och ohanterliga numera klarar av med en klackspark.

Ändå är det som om i alla fall jag bara väntar ibland på att det ska dyka upp någonting som jag inte kan hantera, något som kan dra ner mig. Inte för att jag vill det, utan för att jag knappt kan tro på att jag är lycklig. Jag undrar hur mycket som jag egentligen ska behöva gå igenom för att inse att jag är stark och att jag har den övergripande makten över mitt liv...Kommer tankarna om att något kommer att gå fel fortsätta att besöka mig då och då fram till dess att de får rätt? Kommer dem negativa tankarna att få rätt? Eller, kommer jag att kunna hantera det faktum att jag inte har kontroll över precis allt bättre i framtiden så jag slipper lida av det som jag ändå inte hade kunnat göra något åt?

Framtiden utvisar. Just nu tänker jag bara vara lycklig.