#1 Vaken
Vinden attackerar våldsamt mitt halvöppna fönster. I vissa ögonblick tror jag nästan att det ska krossas av de hårda sommarvindarna och ryggar reflexmässigt tillbaka trots att jag sitter en bit ifrån. Ljudet från de närliggande vägarna och spåret skär igenom den ljumma luften. Annars råder nattens lugn; min del av staden slumrar sött. Jag utmanar genom att vara ett undantag.
Sömnen vill gripa tag om mig, men jag ignorerar den. Förnekar för mig själv att den redan har börjat leta sig in i min kropp och låter funderingarna hålla mig vaken. "Bara en liten stund till, så att jag får reda ut allt" försöker jag övertyga mig själv, även om jag vet att det inte bara krävs en liten stund för att reda ut trasslet av tankar som livet har gett mig den närmsta tiden.
Fortsätter envist att koncentrera mig på den bisarra idén att det bara ska ta ett par ögonblick till att finna klarhet, att jag ska göra det just nu när klockan närmar sig tvåslaget och att om jag går och sover nu så går jag miste om det ögonblick av upplysning jag annars skulle få. Varje kamp tycks sluta på samma vis; jag ger upp för sömnen, låter mig falla och går miste om ljuset. Proceduren upprepas följande nätter fram till dess jag har lyckats delvis bearbeta och delvis förtränga det som inte kunde hanteras.
Acceptansen av att saker måste få ta sin tid känns ändå avlägsen. Tid är tyngd.
