#2 Att älska sig själv
För lite mer än ett år sedan vaknade jag upp och insåg jag att det krävdes förändring i mitt liv; jag kände mig sliten, förvirrad och stundvis trasig. Under en tid funderade jag över vad som var grunden till de negativa känslorna i mitt liv och insåg att jag helt enkelt inte älskade mig själv så mycket som jag borde ha gjort. Min självbild var mestadels negativ och jag agerade i allmänhet som om jag vore värdelös. Så jag sträckte på mig, såg mig själv i spegeln och sa till mig själv "Jag borde älska dig. Och det ska jag". Det var dags att skapa ett jag som jag kunde älska fullt ut och en verklighet som jag inte ville fly ifrån.
Aldrig hade jag trott att det skulle vara så svårt att ta sig ur den negativa spiralen som det visade sig vara. Jag var tvungen att radera ut allt destruktivt från mitt liv; ohälsosam alkoholkonsumtion, relationer, vanor och tankar. Många gånger kände jag hur jag ville ge upp, men jag vände mig inte om. För jag visste att om jag gjorde det skulle jag krossa mig själv och kanske aldrig bli hel igen. Successivt blev allting ljusare och ljusare ju mer av det destruktiva jag uteslöt. Det skapades en balans i mitt liv; jag vandrade inte längre mellan negativa och positiva extrempunkter känslomässigt. Livet blev plötsligt så mycket positivare.
En dag när jag väntade på tåget hem från mitt nya jobb som elevassistent i höstas hajade jag plötsligt till. Jag såg ett strålande leende glimta fram där i pendeltågets fönster. Mitt leende. Det var jag som log utan att ens tänka på det, det var jag som var lycklig. Bara ett par månader tidigare hade jag verkligen fått tvinga fram skeva leenden och nu log jag bara sådär. En helt vanlig dag efter jobbet. Jag kunde knappt tro det.
Sedan jag vände det destruktiva ryggen har livet blivit vackert. Jag förkastar inte mitt eget värde något mer. Även om jag har haft svackor, och antagligen kommer att ha det även i framtiden, så vet jag numera att det löser sig; det negativa tingen känns inte längre hopplösa eller ohanterliga. Fullkomligt lär mitt liv aldrig bli, men det är ändå något att eftersträva.
Aldrig kommer jag någonsin låta något eller något dra ner mig igen. För jag älskar mig själv mer än så.
det är underbart att bara le åt ingenting och det är underbart att också inse att man faktiskt bara ler för att man är lycklig.
Fan vad du verkar vara fin, Rachel. Jag hoppas dina föräldrar är stolta över dig. Det var himla vackert att läsa om hur du slutade se ner på dig själv så. Kram
