#5 Mina drömmars stad
För ett par ögonblick mer än elva år sedan lämnade jag och min familj den lilla staden i norr för huvudstaden. Det fanns inte längre någonting kvar att få ut för någon utav oss och den framtid som väntades såg inte ljus ut. Jobben var få och ännu färre för den utan svensk bakgrund eller kontakter, vilket var den främsta anledningen att vi lämnade norr. Min far fick ett bättre jobb i Stockholm och ett halvår senare flyttade resten av familjen efter; vi packade ihop allt vi ägde i unkna banankartonger och lämnade det röda parhuset med vita knutar för en lägenhet i ett rött tegelhus i storstadsförorten.
Från den dagen har Stockholm blivit en del utav mig som jag både älskar, förundras samt hyser förakt för. Trots mina splittrade känslor, så pumpar mitt hjärta i takt med stadens puls och i stadens kaos känner jag mig hemma. Staden är levande, men så också oförutsägbar. I ett ögonblick är du anonym, i nästa har du den axel som vidrörs och namnet på någons läppar. I ena stunden har du kontroll och koll , i nästa är du maktlös och vilsen. Men mitt i instabiliteten har jag funnit mitt hem, min trygghet, mitt jag, mitt liv.
Nu har mitt liv kommit till en punkt där många vägar och stigar leder bort från min stad; åt alla olika väderstreck, över gränser och till okända platser. Jag trodde så länge att Stockholm även var min framtid, mina drömmars stad, men nu vet jag inte längre om jag ens får plats. Är det dags att säga hejdå?
