#14 Hjärntvätten om tvåsamheten
Redan från att du är liten introduceras du till samhällets ideal om tvåsamheten genom leksaker, filmer, musik, tidningar, konst, teater, böcker, serietidningar osv. Det talas om en vision som du bör ha i livet; att hitta någon att leva resten av ditt liv med och sedan leva lycklig med i resten av dina dagar i livet på vår snurrande planet. Närmsta årtionden har visionen sakta men säkert förändrats. Du kan bli både lycklig med en man och en kvinna, med eller utan giftemål/partnerskap, med eller utan barn, med eller utan villa, vovve och Volvo,
Men en sak kvarstår; du ska inte leva ditt liv själv utan behöver en partner och helst ska du faktiskt framavla några ungar för att bidra till jordens överbefolkning om du har möjlighet, alternativt adoptera någonannans dreglande varelse.
Jag har tröttnat på hjärntvätten. Visst stöttar fakta om vår rent biologiska natur idealet om att vi ska hitta en/flera partners och föröka oss, men varför ses det som fakta att vi måste följa den vägen? Genom det intellekt som vi människor har anser jag att vi har möjligheten att välja vår väg. Vi motverkar redan det naturliga urvalet, så varför ska vi inte kunna gå emot tvåsamheten?
Något som jag ju äldre jag har blivit allt mer har stött på är människor prackar på mig sina tankar och åsikter. Oftast är det kvinnor och män som själva lever i ett förhållande, men ibland också sådana som drömmer om det. De talar om för mig vad jag ska tycka, tänka och känna; att jag kommer att ändra mig, att jag inte hittat den rätta, att jag är ung, att jag måste sluta vara så bitter...ja, allt möjligt. Alltid ska jag ifrågasättas.
Jag kan inte rå för det, men varje gång känns det som om det är en vriden sekt som är ute efter att värva mig och forma om mig. Men inte för att det rör sig om mitt eget bästa, utan om deras bekvämlighet. Deras väg är ju den som proklameras som den rätta i vårt samhälle och jag är den som har fel. Inte kan jag ifrågasätta deras val om partner och barn, för det är ju så det ska vara. Det är jag som viker ut mig från det homogena massan och är den som är konstig och onormal. För att jag inte är så intresserad av att träffa någon karl för tillfället. För att jag inte ser det som en nödvändighet att ha en partner eller att krysta fram ungar i framtiden. Jag kan se min framtid utan det och det hakar tvåsamhetens sektmedlemmar upp sig på och hånar mig. Vill jag sprida mina gener vidare kan jag kanske donera mina ägg ett antal år framöver om jag skulle få för mig detta eller nöja mig med att min syster delvis fört även mina gener vidare.
Jag utesluter inte att jag kanske kommer att träffa någon som jag älskar i framtiden och avla fram någon fulsnygg unge..eller kanske fler; hur framtiden ter sig vet jag inte nu. Men jag önskar att människor kunde acceptera att det inte är en absolut vision i mitt liv även om det är det i deras...
#13 Adjö min älskade
Det är inte dina brister eller fel som får mig att packa allt jag är i kartonger och söka mig bortåt. Du är full av liv, av kärlek, av glädje. Men ingadera är menade för mig. Jag kan inte bli en del av det, inte nu Kanske aldrig. Jag räcker inte till för att älska dig. Ju mer jag ger, desto mer vill du ha. Söker hela tiden alternativa vägar för att undgå dina krav. För att duga, för att räcka till. För att kunna vara hos dig utan att skrika av ångest inuti det som är jag.
När jag åkte på rullbandet, på väg för att ta den blås linjen till ditt hjärta, kände jag mig som en vara i en fabrik. På väg att granskas för att sedan konsumeras och slutligen återvinnas. Jag klarar inte av att känna så längre. Vid varje återvinning försvinner små fragment av det jag är och det känns som om jag förlorar mig själv. Att jag blir en i massan, att jag förlorar färg.
Jag väntar på perrongen nu och hoppas att mitt tåg kommer snart. Ännu går det inte att uttyda när avgången tar plats i tidens rymd. Men det är så länge jag stannar hos dig, inte ett tidsfragment mer än så.
Adjö Stockholm, min älskade."
#12 Sociala marionetters konflikträdsla
Men. Sedan när det dyker upp en konflikt, märker du en sida som du inte tycker om.
Ett scenario är att den gör något eller säger något du inte tycker om. Du ifrågasätter det. Den tar dig inte på allvar först, innan den inser att det inte kan skrattas bort. Den ber om ursäkt i bästa fall och vänder halva ryggen till därefter. Ingenting blir egentligen utrett. Den kan tycka att din reaktion var oberättigad, att du är dum i huvudet, att du var den som hade fel. Men den säger ingenting, indikerar smått i bästa fall på vad den tycker.
Det annat scenario är att du gör någonting som den inte tycker om. Fast den säger ingenting till dig, utan låter det ligga kvar.
Sedan dröjer det inte länge innan personen ifråga håller sig på avstånd från dig. Skapar en barriär så stark att du nästan kan röra vid den, men säger inte någonting. Du vill veta vad den tänker och känner, men antingen vägrar den säga något eller så har den skapat ett så stort avstånd att det aldrig finns tillfälle eller rum att fråga. Till slut bryts kontakten totalt, förrutom en hälsning eller nickning vid sociala tillfällen för syns skull. Ibland kan även kallpratet komma in för att på något sätt visa att allting är lugnt..fastän det inte är det alls. För allas trevnad; konflikter är ju otrevliga ting.
Den här typen av sociala marionetter har jag träffat på många gånger i mitt liv och jag mår lika illa av sådan människor varje gång. För jag vill bli en bättre människa och anser att konflikter hjälper en att utvecklas. En utveckling som förhindras av sådana människor som inte kan öppna sin mun och säga vad det är som är fel. Jag vill förstå hur andra människor tänker och tycker. Jag vill inte göra människor ledsna, irriterade eller arga. Det är ett faktum att det är oundvikligt att inte trampa någon på tårna någon gång, men då vill jag i alla fall få veta om det. Det är även ett faktum att det inte går att vara vän med alla, men för det behöver man inte låta det vara oklart varför.
Jag önskar att alla kunde öppna sin mun när något är fel. Det tycker jag är respektfullt och kärleksfullt. Så skulle jag slippa ha all ovisshet gällande relationer gnagandes i mig. Jag önskar att jag kunde vara likgiltig, kall och bara strunta i sådana människor, men jag kan inte sluta bry mig. Jag vill inte sluta bry mig. Så jag hoppas att människor kan ta sig i kragen och säga som det är, det skulle göra saker och ting så mycket enklare..
#11 Och så tog jag ett steg tillbaka och gav mig själv en örfil
Idag tog jag ett steg tillbaka och såg på mitt liv i nuläget, mitt jag, och plöstligt såg jag på mig själv med förakt. Sedan blev jag arg för att jag såg på mig själv på ett sådant destruktivt sätt och gav mig själv en hård, bestämd öppen handflata i ansiktet.
Vid sådana här tillfällen finns det bara två ärliga utvägar; förändra eller (i värsta fall) börja om.
Oftast krävs det så mycket mindre än vad man tror för att få saker och ting rätt igen.
#10 Att flytta in i ett eget liv
Det var den verklighet jag mötte när jag lämnade föräldrahemmet. Fortfarande kan jag knappt förstå vad som egentligen har hänt; jag är även nu i skrivandets stund överväldigad av alla nya intryck.
Men det är tre saker jag vet säkert; det är mitt liv, mitt hem och det känns fantastiskt. För hur obetydligt det än är för världen, så är det mitt.
#9 Välvilja och hjälpsamhet är styrka och inte svaghet
Jag frågade mig själv hur skev denne människa egentligen var som trodde att den på något sätt skulle vara mer än en jämlike och ha makt att regera över mig. Vi både arbetade på samma arbetsplats och på samma villkor, men ändå så var det något som gjort att denne tagit sig friheten att försöka trampa på mig.
Jag insåg att det inte var något som hade skett helt plöstligt, utan stegvis hade min arbetskamrat närmat sig den otillåtna punkten. Det hade oskyldigt börjat med att be mig att göra småsaker för att förenkla arbetet för alla men sedan hade det växt sig till att be mig göra allt större saker och av själviskhet och bekvämlighet....och därefter försöka smyga in en befallning.
Precis innan det ögonblicket hade jag inte funnit tillvaron problematisk. För inte hade något tagit emot att göra något då denne hade bett mig som en liksinnad människa och jag inte kände att det skadade mig. Inget hade jag gjort för att jag inte vågat säga nej, utan för att jag varken velat eller sett anledning till att göra det. Men av någon anledning fick jag känslan av att denne uppfattat det som så att det gick att leka med mig som en docka då jag såg förvåningen lysa upp i dennes ansikte när jag konfronterade hennes översittarattityd efter att ha lugnat ner mig.
Det här var inte den första jag träffat i mitt liv som försöker ta makt över mig och är antagligen inte heller den sista. Jag antar att det kan tyckas så lätt för somliga att se mig som svag gällande min attityd, men jag ser det som styrka; att kunna bry sig, vara flexibel, hjälpsam och ställa upp med en extra kraftansträngning utan att försöka finna problematik i minsta lilla sak.
Även om jag ibland känner en bitterhet över att människor försöker utnyttja min välvilja och hjälpsamhet, så tänker jag inte förändra mig; misstänksamhet har jag inte tid och kraft för. Men min gräns är klar för hur man får behandla mig och det är något jag kommer att stå fast vid, oavsett vad.
#8 Passivitet är som att dregla på sig själv
Som en människa i ett (relativt) demokratiskt land borde jag egentligen vara enbart lycklig över att jag har möjlighet att påverka så mycket i mitt liv, men i ärlighetens namn ger det mig ångest ibland och det skäms jag över lite såklart. Skäms över att jag ibland önskar att det fanns en allsmäktig, oövervinnerlig härskare i mitt liv som valde allting åt mig då valen är så stora och svåra. Slippa ångesten över att jag valt "fel".
Fast samtidigt så inser jag att jag antagligen inte vilja leva om jag inte vore (relativt) fri. För då skulle jag ju inte leva mitt liv, utan någon annans. Makten att kunna välja är en välsignelse samtidigt som det är en tyngd. Såsom Peter Parkers morfar uttrycker sig i Spindelmannen: "med stor makt kommer stort ansvar". En universal sanning. Det är inget annat än ansvarslöst att inte använda den makt man har i sitt liv och försöka skapa någonting positivt. Det är som att spotta på världen och dregla på sig själv.
#7 Skrämmande lycka...
Lycka. En lycka som rotat in sig i våra liv och lyckats ta fäste, men som jag tror skrämmer oss båda lite grann ibland; vi tycks smått har vant oss vid att något alltid ska dyka upp och förstöra livet. Välta oss mitt i natten som feta, dreglande kossor på en hage. Dessa tankar hos mig trots att alla hinder visat sig vara endast utmaningar som kanske krävt lite extra kraftansträngning. Trots att de situationer som jag för bara ett år sedan hade sett som övermäktiga och ohanterliga numera klarar av med en klackspark.
Ändå är det som om i alla fall jag bara väntar ibland på att det ska dyka upp någonting som jag inte kan hantera, något som kan dra ner mig. Inte för att jag vill det, utan för att jag knappt kan tro på att jag är lycklig. Jag undrar hur mycket som jag egentligen ska behöva gå igenom för att inse att jag är stark och att jag har den övergripande makten över mitt liv...Kommer tankarna om att något kommer att gå fel fortsätta att besöka mig då och då fram till dess att de får rätt? Kommer dem negativa tankarna att få rätt? Eller, kommer jag att kunna hantera det faktum att jag inte har kontroll över precis allt bättre i framtiden så jag slipper lida av det som jag ändå inte hade kunnat göra något åt?
Framtiden utvisar. Just nu tänker jag bara vara lycklig.
#6 Destruktivitet
Jag har träffat allt fler människor i mitt liv som agerat destruktivt mot dem själva kontinuerligt eller rent utav på daglig basis; mestadels med medel som droger, relationer samt vanor. Detta utan ens en vilja eller en tanke på att bryta sig loss. Acceptansen har fått infinna sig, trots att det känns hårt att se människor slita sönder sig själva; sanningen är ju som sådan att det inte går att ändra på någon så länge den inte vill förändra sig själv för sig själv.
Den enda vägen som jag har funnit som känns bra är att respektera var individ utefter det värde som var människa har, samtidigt som jag inte håller tyst om min syn på destruktivitet i allmänhet. För jag kan inte hålla tyst om det jag står för; det jag tänker, tycker och känner - ty då skulle jag förgås. Jag har märkt att somliga känner skam i min närvaro, trots att jag inte pekar på dem eller ställer några krav. Den enda jag kan och för den delen verkligen vill ställa krav på är mig själv. Men mina åsikter anser jag är min rätt att uttrycka. Det går inte att hålla tyst för andras bekvämlighet, även om jag ibland vill det; jag kan inte förneka mig själv.
#5 Mina drömmars stad
För ett par ögonblick mer än elva år sedan lämnade jag och min familj den lilla staden i norr för huvudstaden. Det fanns inte längre någonting kvar att få ut för någon utav oss och den framtid som väntades såg inte ljus ut. Jobben var få och ännu färre för den utan svensk bakgrund eller kontakter, vilket var den främsta anledningen att vi lämnade norr. Min far fick ett bättre jobb i Stockholm och ett halvår senare flyttade resten av familjen efter; vi packade ihop allt vi ägde i unkna banankartonger och lämnade det röda parhuset med vita knutar för en lägenhet i ett rött tegelhus i storstadsförorten.
Från den dagen har Stockholm blivit en del utav mig som jag både älskar, förundras samt hyser förakt för. Trots mina splittrade känslor, så pumpar mitt hjärta i takt med stadens puls och i stadens kaos känner jag mig hemma. Staden är levande, men så också oförutsägbar. I ett ögonblick är du anonym, i nästa har du den axel som vidrörs och namnet på någons läppar. I ena stunden har du kontroll och koll , i nästa är du maktlös och vilsen. Men mitt i instabiliteten har jag funnit mitt hem, min trygghet, mitt jag, mitt liv.
Nu har mitt liv kommit till en punkt där många vägar och stigar leder bort från min stad; åt alla olika väderstreck, över gränser och till okända platser. Jag trodde så länge att Stockholm även var min framtid, mina drömmars stad, men nu vet jag inte längre om jag ens får plats. Är det dags att säga hejdå?
#4 Associationer
Jag klarade inte av att sova i min säng igår; det var som om en dimma av den illusion, som jag måste förtränga, hängde över den. Igår kändes den så pass påtaglig att jag stod och stirrade på sängen med tom blick under en okänd tid. Istället vaknade jag upp tidigt på morgonen i soffan av att mina föräldrars låga röster och steg. Trots att jag drogs till medvetande så mycket tidigare än vad jag normalt brukar, så kände jag mig så mycket klarare och mer utvilad än vad jag annars har gjort de närmsta månaderna. Självfallet mådde inte ryggen så bra, men lite fysisk smärta gör bara att man känner sig mer levande.
Det är märkligt hur man kan förknippa de mest naturliga saker till specifika ögonblick, personer, känslor och tankar. Ibland önskar jag att ting alltid förblev neutrala utan kopplingar till det emotionella. Antagligen skulle människans minne inte vara så bra då, men vissa saker vill i alla fall jag inte minnas.
#3 När saker går snett..
När saker och ting går snett i mitt liv så önskar jag alltid numera att det beror på mig själv, även om det oftast inte är så. För om det är jag själv som är den som skapar problematik, så är det även jag som har den övergripande makten att hantera det som jag har skapat. Då är det bara för mig att rycka mig i kragen, putsa bort dammet från axeln, ta de dåliga tingen som bra erfarenheter till framtiden och avancera som människa. På så vis slipper jag skadas flera gånger av samma anledning, då den situationen inte kan uppstå igen så länge jag inte skapar den på nytt. Så tror jag att många andra, liksom jag, fungerar.
Om det däremot är någon annan eller något annat som bidragit till att problematik har skapats, blir det genast så mycket svårare. För då är det inte längre något som enbart jag har makt över, då jag inte råder över någon annan eller något annat än mig själv och det som är mitt. Då går det inte att se svart på vitt vad som gick snett och varför, då kan jag inte se klart vad jag egentligen kunde ha gjort för att förhindra att allting blev så..."fel".
I de fallen antar jag att det helt enkelt är bäst att se det som att saker helt enkelt blir som de blir just för att vi är mänskliga och ingenting annat.
#2 Att älska sig själv
För lite mer än ett år sedan vaknade jag upp och insåg jag att det krävdes förändring i mitt liv; jag kände mig sliten, förvirrad och stundvis trasig. Under en tid funderade jag över vad som var grunden till de negativa känslorna i mitt liv och insåg att jag helt enkelt inte älskade mig själv så mycket som jag borde ha gjort. Min självbild var mestadels negativ och jag agerade i allmänhet som om jag vore värdelös. Så jag sträckte på mig, såg mig själv i spegeln och sa till mig själv "Jag borde älska dig. Och det ska jag". Det var dags att skapa ett jag som jag kunde älska fullt ut och en verklighet som jag inte ville fly ifrån.
Aldrig hade jag trott att det skulle vara så svårt att ta sig ur den negativa spiralen som det visade sig vara. Jag var tvungen att radera ut allt destruktivt från mitt liv; ohälsosam alkoholkonsumtion, relationer, vanor och tankar. Många gånger kände jag hur jag ville ge upp, men jag vände mig inte om. För jag visste att om jag gjorde det skulle jag krossa mig själv och kanske aldrig bli hel igen. Successivt blev allting ljusare och ljusare ju mer av det destruktiva jag uteslöt. Det skapades en balans i mitt liv; jag vandrade inte längre mellan negativa och positiva extrempunkter känslomässigt. Livet blev plötsligt så mycket positivare.
En dag när jag väntade på tåget hem från mitt nya jobb som elevassistent i höstas hajade jag plötsligt till. Jag såg ett strålande leende glimta fram där i pendeltågets fönster. Mitt leende. Det var jag som log utan att ens tänka på det, det var jag som var lycklig. Bara ett par månader tidigare hade jag verkligen fått tvinga fram skeva leenden och nu log jag bara sådär. En helt vanlig dag efter jobbet. Jag kunde knappt tro det.
Sedan jag vände det destruktiva ryggen har livet blivit vackert. Jag förkastar inte mitt eget värde något mer. Även om jag har haft svackor, och antagligen kommer att ha det även i framtiden, så vet jag numera att det löser sig; det negativa tingen känns inte längre hopplösa eller ohanterliga. Fullkomligt lär mitt liv aldrig bli, men det är ändå något att eftersträva.
Aldrig kommer jag någonsin låta något eller något dra ner mig igen. För jag älskar mig själv mer än så.
#1 Vaken
Vinden attackerar våldsamt mitt halvöppna fönster. I vissa ögonblick tror jag nästan att det ska krossas av de hårda sommarvindarna och ryggar reflexmässigt tillbaka trots att jag sitter en bit ifrån. Ljudet från de närliggande vägarna och spåret skär igenom den ljumma luften. Annars råder nattens lugn; min del av staden slumrar sött. Jag utmanar genom att vara ett undantag.
Sömnen vill gripa tag om mig, men jag ignorerar den. Förnekar för mig själv att den redan har börjat leta sig in i min kropp och låter funderingarna hålla mig vaken. "Bara en liten stund till, så att jag får reda ut allt" försöker jag övertyga mig själv, även om jag vet att det inte bara krävs en liten stund för att reda ut trasslet av tankar som livet har gett mig den närmsta tiden.
Fortsätter envist att koncentrera mig på den bisarra idén att det bara ska ta ett par ögonblick till att finna klarhet, att jag ska göra det just nu när klockan närmar sig tvåslaget och att om jag går och sover nu så går jag miste om det ögonblick av upplysning jag annars skulle få. Varje kamp tycks sluta på samma vis; jag ger upp för sömnen, låter mig falla och går miste om ljuset. Proceduren upprepas följande nätter fram till dess jag har lyckats delvis bearbeta och delvis förtränga det som inte kunde hanteras.
Acceptansen av att saker måste få ta sin tid känns ändå avlägsen. Tid är tyngd.
